jag sitter här o tittar på min man. Är det verkligen så att jag ska dela mitt liv med honom? Förut kunde jag dröja med svaret men nu måste jag säga ja. Vi har just köpt ett hus för över en miljon så jag gjorde nog valet där. Självklart älskar jag honom men ibland undrar jag om han älskar mig mer än jag älskar honom. Jag saknar min självständighet o min egentid. Saknar att ha ett hem med ordning o redan.....

Varför blogga egentligen? Jag skriver detta mest för min egen skull, förväntar mig inte att någon ska läsa detta. Lyssnar just nu på en bok där huvudrollen bloggar o beskriver att det är en typ av terapi. Varför inte prova?

Jag är en helt vanlig person. Har ett bra jobb, fantastisk familj, underbar sambo o hundar. Vi har precis köpt hus o livet ska börja på riktigt. Ändå är det något som känns så fel! Hjärnan talet om för mig att jag borde vara lycklig o glad men känslan tycks aldrig infinna sig. Vad är det för fel? Varför blir jag aldrig lycklig? Jag känner mig nöjd o glad ibland för att sedan känna mig vilsen igen. 

Jag drömmer ofta om att försvinna, inte försvinna från jorden men försvinna från mitt liv. Skaffa ny identitet o lixom börja om. Detta utan att egentligen ha någon direkt anledning till att tycka illa om mitt nuvarande liv. Jag fantiserar om att skriver brev till mina när o kära där jag förklarar att jag vill börja ett nytt liv. Ska jag vara ärlig så händer det att jag fantiserar om att faktiskt avsluta mitt liv men det är bara fantasier, ett sätt att hantera min vilsenhet. 

Jag arbetar inom psykiatrin, jag vet att livet går upp o ned. Jag vet att man ska vara glad o tänka positivt. Ska jag vara ärlig så är jag så trött på alla som uppmuntrar o peppar att vända sina tankar o att man ska se livet så fantastiskt hela tiden. Livet är inte fantastiskt hela tiden! Är det fel på mig som bara vill skrika att snälla, era liva kan inte vara så perfekta hela tiden. Det är onormalt! Ska man behöva gå omkring o må dåligt över att man inte tycker livet är så fantastiskt hela tiden? Det känns som om dagens samhälle på något sätt vill få oss som inte tycker livet är en fest 7 dagar i veckan att vara jätte konstiga o att det är vårt fel att vi känner som vi gör. Visst måste kan ibland jobba med sina tankar men vara för jag inte skriver på FB att livet är datastrul så är jag onormal? 

Är det ok att känna att man inte vill dö, men inte heller leva??